Motala Verkstads station

För Verkstadsborna har betydelsefulla platser skiftat genom åren. Jag har tidigare skrivit om hur Konsum Ringen växte sig stort på 20-och 30-talet i Verkstadsområdet nedanför järnvägen och blev den plats där de flesta i socknen gjorde sina inköp. På 40-talet flyttades fokus till Verkstadstorget och alla affärer och annat som fanns där.
Ett ställe som före allt detta betydde mest för de boende i området och som idag bara används som pendelparkering för de som tar bussen till Linköping var Motala Verkstads station. Statsbanan Hallsberg - Mjölby byggdes ursprungligen som en enskild järnväg, Hallsberg - Motala - Mjölby Järnväg, HMMJ. Den öppnades för allmän trafik 15 december 1873 och köptes av staten 1 november 1879. När Motala Verkstads station stod klar vet jag inte, men de första lokstallarna är från 1873. Så jag antar att stationshuset är från samma tid.
Motala Verkstads station (Bild 1- 2) var för Verkstadsborna en centralpunkt. Det var här som man träffades vid tågens ankomst för att få ventilera dagens händelser och få nyheter från yttervärlden. Här vinkade man av de som skulle emigrerar till Amerika. Det var kanske sista gången som man såg sina nära och kära. Härifrån åkte Motala Verkstads utemontagearbetare för att montera broar, master och torn runt om i landet och utomlands ex vis Västerbron i Stockholm och kyrktornen på Uppsala domkyrka (Bild 3-4). 1918 kom ett danskt fotbollslag hit för att möta Motala Verkstads IS.
Stationen hade en större och en mindre väntsal, biljettexpedition och godsmottagning. På övervåningen bodde stinsen. Posten utgick från stationen. Senare fick vi en poststation vid Verkstadstorget. På ytterväggen hängde en stor sprittermometer som folk avläste när det var extra varmt eller kallt. Det var inte många som hade en termometer hemma. Där hängde också en godisautomat där man för 25 öre kunde köpa Strong mintpastiller. På ytterväggarna hängde också reklamskyltar i emaljerad plåt. Vid gaveln mot Englandsgatan – senare Järnvägsgatan – fanns en kiosk (Bild 5) men den kiosken minns förstås inte jag. Den jag minns var den lilla blå Pressbyråkiosken vid Östermalmsgatan.
I de lägre tonåren så drev jag och mina kamrater runt till olika spännande platser. I den stora Kvarnen vid gamla Tennishallen som då var övergiven tog vi oss in och åkte rutschkana i de rännor som var avsedda för att få ner mjölsäckarna. Vid Sandkullen fanns en mindre öde ladugård. Där minns jag att vi klängde i taket på plankor. Vi klättrade upp taket på sågen vid Bergsätters gård, men klättrade ned när vi se ägaren Odén komma i full fart i sin DKW nerifrån Torvmossen.
Ett annat spännande ställe var området kring lokstallarna och SJ:s cementgjuteri (Bild 6-8). Även de taken fick besök av oss. Mammas kusin "Bror i Fallsvika" jobbade vid cementgjuteriet. Han bodde i Grenadjärstorpet vid Karlsbyvägen uppe i Björka nära järnvägen. Han cyklade på en trehjulig dressin på järnvägen in till jobbet innan det fanns bilväg ända fram till Karlsby. Även morfar Hjalmar som jobbade i många år som banarbetare hos SJ började på cementgjuteriet när familjen flyttat till Järnvägsgatan från torpet Björköna uppe i skogarna i Björka. Det gick in en väg mellan Folkets Hus och Axéns Radio-och TV-affär. Den gick bort mot järnvägen och godsmagasinen som låg där. Strax före godsmagasinen fanns det en stor jordkällare (Bild 9). Där sa man att gubbar spelade kort emellanåt i skenet av stearinljus. Där fanns också en stor gräsmatta. Där hade Maranata tältmöte några gånger.  Molle Lindberg predikade. Vi smög oss in för att se om någon började prata i tungor.På bild 8 ser man till vänster cementgjuteriet och till höger om det ser man mellan spåren en "vattenhäst". På bild 10 ser man den bättre. I bakgrunden ser man Gotthard Nilssons skrot. En "vattenhäst" var en stor vattenkran. Den stod kvar sedan ånglokens tid. Man körde fram loken så att de stod under kranen och fyllde på nytt vatten i ångpannan. Vatten togs från kanalen via en ledning som gick längs Järnvägsgatan och Lokgatan-När man bytte vatten i pannorna så tappades det varma vattnet ut i stora kar i Lokverkstan. Det användes sedan till badvatten.
Mellan stationshuset och lokstallarna bakom Folkets Hus låg ett godsmagasin. Det hade lastbryggor på båda långsidorna. På ena sidan för järnvägsvagnar och på andra sidan för hästskjutsar och lastbilar. Det var här som Motala Verkstad och Asps klädesfabrik hämtade och lastade sitt styckegods. Ett större och modernare godsmagasin fanns senare uppe vid Centralstationen. Fast då var det Motala Express och andra speditörers lastbilar som hämtade och lämnade gods (Bild 11).
Vid Stenbergs kurva på Borensvägen går Brogatan ner till kanalen. Varför heter den så? Jo från stationsområdet gick ett stickspår i en lång kurva ner till kanalen och en järnvägsbro (Bild 12) bortom dockan.
På andra sidan kanalen fanns en vändskiva (Bild 13). Den finns kvar än idag under promenadvägen längs kanalen och delar av den sticker fram vid kanten av kanalen. Vändskivan gjorde så att man kunde få in tågvagnarna på de olika spår som fanns inne på verkstadsområdet. Man använde sig av speciella stänger som man satte i vagnshjulen för att rulla vagnarna framåt. Senare fanns även ett stickspår bort till Björkelundsverkstaden.
Längs perrongen fanns en häck och framför den fanns bänkar där man kunde sitta och vänta på tåget för att åka till sommarstugan uppe i Björka. Hade man tur så var det en rälsbuss som kom. Det var mer spännande tyckte man som liten pojk. Det var här som vi barn satt och njöt av glassen som vi fått köpa i Pressbyråkiosken nere vid Östermalmsgatan. Antingen en Puckstång med vanilj eller jordgubbssmak eller också en mindre rund pinnglass med vanilj eller päronsmak. Jag gillade päron bäst.
När jag blev lite äldre så gick jag ner till kiosken för att köpa små avlånga serietidningar. Prärie serier med Davy Crocket och Vilda Västern med Kapten Micky, Windy och Salasso. De kostade bara någon krona.
Ovan för kiosken stod ett annorlunda cykelställ (Bild 14-15). Det fanns ett liknande vid Karlsby station så det var kanske något speciellt för SJ:s stationer. Det var som hängrännor som man ställt på högkant och längst ner fanns en böj som på en bandyklubba. Man körde in framhjulet i rännan och körde sedan upp cykeln så att man kunde lyfta i bakhjulet i rännan. Böjen gjorde satt cykeln inte kom någonstans. Överst fanns ett tak så att sadlarna var torra när man skulle ha sin cykel.

Jag vet inte när tågen slutade att stanna vid stationen. Kanske i slutet av 60-talet. Men perrongen användes för inte så många år sedan för på och avstigning när man gjorde en tunnel från gatan till mittperrongen vid Centralstationen uppe i stan. Men sedan dess är det lugnt och stilla vid Motala Verkstads station.